Relations-CV Aka har ni hört den förut

Det är med viss dysterhet jag granskar mitt relations-cv. Om man bortser från det faktum att jag;

- Myntat uttrycket 4-timmarspackning (det där med att bo ihop, är inte det lite överreklamerat?)

-Hoppat av 2, oberoende av varandra, bröllop och när jag slutligen tredje gången gilt faktiskt kommit hela vägen till prästen, bara lyckats stanna gift i 10 månader (det där med att vara gift, är inte det lite överreklamerat?)

Så har jag nu levt ensam större delen av de 8 år jag har varit skild.

Åtta år är lång tid. Väldigt lång tid att vänja sig vid att leva ensam, att trivas med att leva ensam. Hur gör man egentligen när man delar sitt hem med någon annan? Jag har ingen som helst aning faktiskt. Mitt boihop-cv är om möjligt ännu sämre än relations-cvt. Det verkar som att jag får en tvingande lust att fly så fort jag hamnar i sambosituation. Undra på att jag gillar att bo själv.

Så här kan man ju inte fortsätta om man någonsin vill få ta emot och ge kärlek igen. Även om det är jag som lämnat, eller ska jag säga; flytt ifrån i princip alla kärleksrelationer, är jag inte dummare än att jag förstår att det handlar om den innersta kärnan (ja alltså, några år av terapi i olika former och olika perioder kan ha hjälpt mig till den insikten). Min innersta kärna blev dumpad tidigt av den enda person som faktiskt har som förbannad plikt att älska en över allt annat på jorden. Om inte pappa älskar en, vem ska då kunna göra det??

Allt det där är ju så historia så det finns inte, men ändå…dåliga val och dysfunktionella relationer (det har inte alltid varit jag som har varit mest dysfunktionell det kan jag lova), har bibehållit den där kärnan till viss del.

Ensam är stark, och på min gravsten kommer det definitivt stå; KAN SJÄLV! Men hur mycket är det värt längre? I åtta år har jag kunnat själv, med ganska god hjälp från mina nära vänner och familj, det ska tillstås, utan dem hade jag legat död på en åker i närheten, men till syvende och sist har det ändå varit jag som måst ta mig upp ur leran. Själv.

Kan man med mitt CV någonsin tro att jag ska kunna anpassa mig och anstränga mig och framför allt våga låta kärnan slappna av lite? Fäkta lite illa istället för att fly? Jag fattar inte hur det ska gå till, men jag tror mig veta att jag faktiskt inte vill vara utan kärlek hur länge som helst.