Trädgårdsarbete, pelargoner och Nora

När jag vaknar tidigt, och då menar jag tidigt, 05,00 – 06,00,  när jag är ledig, går jag alltid ner för trappen i full andemening att gå upp och lägga mig igen efter att ha gett Killian mat och släpt ut honom en kortis. Men det blir aldrig. Det finns ju så mycket annat kul att göra när det är helg än att sova.

Det är så märkligt med saknad och kärlek och sorg. Ena stunden kan man läsa om pelargoner och fundera över det, och i nästa så finner jag att jag tänker på känslan av att ha Nora på min nakna hud. Jag går in på bloggen och ser att någon har läst om Nora och då blir jag glad, jag blir alltid glad när historien om Nora kommer till någon annan.

Jag tänker på att min kära syster och hennes respektive är inne i ett beslutsfattande. Jag hittar de här raderna när jag själv läser lite i berättelserna om Nora;

“Vilken känsla, vilken kärlek. På sekunden. Att älska någon i samma ögonblick man ser denna någon, det händer bara när man ser sitt barn för första gången. Jag har aldrig i mitt liv upplevt något liknande, och kommer väl aldrig göra det igen.”

Och det var det som fick mig att börja gråta denna morgon mitt i pelargon- och trädgårdsfunderingar. INGEN borde förvägras denna upplevelse, ingen.

Igår var jag ute hela dagen. Och grävde. Och rensade ogräs. Och flyttade alla tulpanlökar till ett breddat, jordförbättrat land. Idag har jag sådan värk i rumpmusklerna av alla, att jag inte kan sitta still. Jag kan ju iofs aldrig sitta still så särdeles länge. Man tycker ju att jag borde ha haft träningsvärk i armarna. Jag undrar hur jag gräver egentligen.

Killian, allra mest älskade Killian var ju så sjuk här ett tag. Nu mår han bra, han mår bättre än innan han blev akut sjuk i bukspottkörtelinflammation, ett kortare ord är pancreatit. Det enda tråkiga är att han kliar sig som attan eftersom jag inte vågar ge honom något kortison just nu. Han var ute hela dagen med mig igår och fångade jordkokor som flög över gräsmattan allteftersom jag breddade rabatten. Jag var nog den som mådde sämst när Killian var dålig, d e t gjorde ont i hela kroppen.

Jag fick inte jobbet. Så nu vet ni det. Jag föll på mållinjen. En enda person var bättre än jag och så var det med det. Jag fann att jag inte blev så besviken som jag trodde jag skulle bli. Jag är en enormt nyttig erfarenhet rikare, jag har gått igenom en riktigt seriös rekryteringsprocess och klarat mig nästan ända fram. Lilla jag liksom. Jag duger till annat, nästan.

Jag trivs bra på jobbet just nu, jag behövde ett break kände jag. Jag tänker fortfarande i de banorna, men jag blir kvar för nu och kommer att satsa 100 % som jag alltid gör, eller ja, det brukar bli 150 %, men jag ska hålla mig på mattan. Plugga till tentan, och förkovra mig i neurologi och bilddiagnostik som är mina områden nu. Jag ska ut på golvet och göra det jag en gång var allra bäst på.

Så ja, turbulenta oroliga veckor har passerat och här sitter jag på andra sidan. Allt är i sin ordning, jag mår bra, jag gräver ner fingrarna i jorden och försvinner från tid och rum i svampskogen.  Och Killian är frisk och glad som en valp.

 Nu svampskogen.

Kärlek alla