Ibland lovar man för mycket, åh vad jobbigt det är, när man ska försöka krångla sig ur. Nu syftar jag inte på det utlovade inlägget, bara en association. Till något jag gör ganska ofta.
Jag har börjat på ett inlägg, men så kände jag i hela kroppen att jag vill inte skriva om mitt liv som 41, man kan bryta vissa traditioner. Det hände såklart bra saker, men så mycket var så jobbigt. Helen hon dog. Hemma dog hon, när jag satt i bilen på väg dit. Fy vad hemskt det var. När jag tänker på Helen fladdrar bilderna förbi av hennes döda skal, innan jag kommer till den friska, levande Helen. Så levande hon var. Ja efter det så fortsatte det bara utför. Det sägs att det är bra att se kroppen när någon har dött, att ta farväl, jag ser det så ofta på jobbet, men jag vet inte. Den bilden plågar mig.
Det har varit ett par riktigt jobbiga veckor nu, ena dagen stabilt läge, allt under kontroll, nästa dag totalt upp och ner. Med andra ord, precis som vanligt i mitt liv. Jag blev trött, så otroligt trött, det kostar att växla om till överlevnads läge. Men jag är som en katt, har nio liv, jag torde banne mig snart vara inne på de sista.
Jag återkommer när jag har något roligt på min egen bekostnad att skriva. Vilket jag egentligen har, men jag är fortsatt trött och ska lägga mig näsa mot nos med Killian. Med fingrarna i pälsen på nacken.
Allt gott.
