Jag har börjat på ett inlägg, men så kände jag i hela kroppen att jag vill inte skriva om mitt liv som 41, man kan bryta vissa traditioner. Det hände såklart bra saker, men så mycket var så jobbigt. Helen hon dog. Hemma dog hon, när jag satt i bilen på väg dit. Fy vad hemskt det var. När jag tänker på Helen fladdrar bilderna förbi av hennes döda skal, innan jag kommer till den friska, levande Helen. Så levande hon var. Ja efter det så fortsatte det bara utför. Det sägs att det är bra att se kroppen när någon har dött, att ta farväl, jag ser det så ofta på jobbet, men jag vet inte. Den bilden plågar mig.

Det har varit ett par riktigt jobbiga veckor nu, ena dagen stabilt läge, allt under kontroll, nästa dag totalt upp och ner. Med andra ord, precis som vanligt i mitt liv. Jag blev trött, så otroligt trött, det kostar att växla om till överlevnads läge. Men jag är som en katt, har nio liv,  jag torde banne mig snart vara inne på de sista.

Jag återkommer när jag har något roligt på min egen bekostnad att skriva. Vilket jag egentligen har, men jag är fortsatt trött och ska lägga mig näsa mot nos med Killian. Med fingrarna i pälsen på nacken.

Allt gott.

Don’t miss it:)

Jag letar i mitt inre och jag finner den ständiga längtan. Längtan efter att älska, att älska som jag älskade Nora och som jag älskade Noras pappa. Kärleken till Nora är för alltid bara hennes, den kan aldrig bli någon annans. Ändå så längtar jag efter att älska ett barn. Det har tagit långt tid. Jag längtar efter att älska ett barn och det finns så många fantastiska möjligheter att göra just detta. Det kan bara aldrig bli mitt eget barn.

Jag längtar efter att älska ett barn.

Men längtan sträcker sig längre än så. Jag vill älska någon som jag älskade Petter. Fast annorlunda och bättre och inte så skört och ensamt.

Randy Crawford – Breaking Down

Det är så märkligt med saknad och kärlek och sorg. Ena stunden kan man läsa om pelargoner och fundera över det, och i nästa så finner jag att jag tänker på känslan av att ha Nora på min nakna hud. Jag går in på bloggen och ser att någon har läst om Nora och då blir jag glad, jag blir alltid glad när historien om Nora kommer till någon annan.

Jag tänker på att min kära syster och hennes respektive är inne i ett beslutsfattande. Jag hittar de här raderna när jag själv läser lite i berättelserna om Nora;

”Vilken känsla, vilken kärlek. På sekunden. Att älska någon i samma ögonblick man ser denna någon, det händer bara när man ser sitt barn för första gången. Jag har aldrig i mitt liv upplevt något liknande, och kommer väl aldrig göra det igen.”

Och det var det som fick mig att börja gråta denna morgon mitt i pelargon- och trädgårdsfunderingar. INGEN borde förvägras denna upplevelse, ingen.

Igår var jag ute hela dagen. Och grävde. Och rensade ogräs. Och flyttade alla tulpanlökar till ett breddat, jordförbättrat land. Idag har jag sådan värk i rumpmusklerna av alla, att jag inte kan sitta still. Jag kan ju iofs aldrig sitta still så särdeles länge. Man tycker ju att jag borde ha haft träningsvärk i armarna. Jag undrar hur jag gräver egentligen.

Killian, allra mest älskade Killian var ju så sjuk här ett tag. Nu mår han bra, han mår bättre än innan han blev akut sjuk i bukspottkörtelinflammation, ett kortare ord är pancreatit. Det enda tråkiga är att han kliar sig som attan eftersom jag inte vågar ge honom något kortison just nu. Han var ute hela dagen med mig igår och fångade jordkokor som flög över gräsmattan allteftersom jag breddade rabatten. Jag var nog den som mådde sämst när Killian var dålig, d e t gjorde ont i hela kroppen.

Jag fick inte jobbet. Så nu vet ni det. Jag föll på mållinjen. En enda person var bättre än jag och så var det med det. Jag fann att jag inte blev så besviken som jag trodde jag skulle bli. Jag är en enormt nyttig erfarenhet rikare, jag har gått igenom en riktigt seriös rekryteringsprocess och klarat mig nästan ända fram. Lilla jag liksom. Jag duger till annat, nästan.

Jag trivs bra på jobbet just nu, jag behövde ett break kände jag. Jag tänker fortfarande i de banorna, men jag blir kvar för nu och kommer att satsa 100 % som jag alltid gör, eller ja, det brukar bli 150 %, men jag ska hålla mig på mattan. Plugga till tentan, och förkovra mig i neurologi och bilddiagnostik som är mina områden nu. Jag ska ut på golvet och göra det jag en gång var allra bäst på.

Så ja, turbulenta oroliga veckor har passerat och här sitter jag på andra sidan. Allt är i sin ordning, jag mår bra, jag gräver ner fingrarna i jorden och försvinner från tid och rum i svampskogen.  Och Killian är frisk och glad som en valp.

 Nu svampskogen.

Kärlek alla

Nuet är oroväckande bra och oroväckande fyllt med ovana händelser. Jag brukar inte vara så bra på att hantera bra och nya händelser i samma mening. Och  jag har det så ruskigt bra just nu, ja så där bra så man blir rädd och tittar upp och undrar vad som ska ramla ner i skallen på en nu. Är det värt att riskera den sinnesfriden? Varför ska jag ständigt och jämt sticka ut hakan, jag blir ju golvad varenda gång.

Början på det här året….var fruktansvärd. Just då var det slut, slut på riktigt, ingen framtid stod att skåda, allt var svart och intet. Nu, nu är det allt igen. Kvar i huset, tillbaka på jobbet, framtidsplaner, förankrade sådana, inga luftslott. Allt och lite till är på plats igen.

Så varför ta risken. Att bli golvad igen. ???

För att jag kan.

Men nu går vi händelserna i förväg.

Det var Sannagranne som frågade mig för några veckor sen, ska du hänga på till Ullared, jag och en kompis och Amanda ska åka, men det vore skönt om det fanns en till som kunde köra. Planen var att sova hos en släkting fre-lör och dra tidigt på lör morgon för att vara framme vid start.

Detta omvärderade vi vartefter vi blev fler som skulle åka. Mitt i alltihopa blev ju jag med tonåring och givet att hon skulle med, helt plötsligt hade resan en vettigt syfte för mig. Hon behövde en helt ny garderob. Men vi insåg att det skulle bli svårt för vem som helst att inhysa fem personer. Så vi bestämde oss för att dra mitt i natten, fler fördelar med det…slipper övernattning, ingen trafik, framme på morgonen när de öppnar. In, ut, hem igen.

Jomenvisst.

Eftersom min bil var väldigt lämplig för ändamålet beslöt vi att vi skulle åka Volvo. Med packbox. På torsdag kväll rotade jag fram takräcken ur förrådet, sände en tacksamhetens tanke till den som lämnat kvar dem där. Det passade perfekt! I iskyla hjälptes jag och Sanna med sambo åt att spänna fast räcken och packlinen. Flyttade ut hundburen, jag rensade ut bilen på diverse onödiga hundprylar. Häpp! Vi var klara.

Det var en häftig känsla att kliva upp mitt i natten och bre mackor och koka kaffe till termos, jag var som vanligt inte klar när de andra kom. Sju min i två stod Amanda och Sanna bredvid min bil. Eftersom jag hade fullt skägg med att få upp tonåringen, få kläder på mig själv, göra kaffe till en termos som inte var komplett visade det sig. Hundarna hade flyttat hemifrån redan på fredagkvällen. De sov hos Sanna eftersom Thomas skulle passa dem, Sanna själv, hon sov som jag bara en till två timmar. På fredag kväll hade jag skrivit ut karta och vägbeskrivning (den innehöll ett antal rondeller som vi desperat höll utkik efter, men som aldrig dök upp. Sannas mantra, här ska du snart svänga höger). Vidare hade jag lokaliserat bilnycklar, plånbok och allt annat smått och gott som jag vet att jag blir sen av att leta efter när jag ska ut genom dörren. Jag borde ha kontrollerat att alla delar till termosen var på plats också.

För jag tillbringade tio arga minuter, vilt svärandes över mig själv, letandes efter insatsen, men icke. Jag fick ge upp det projektet.  Vi satt i bilen prick kl två! Men bilen den satt fast, jo då, jag hade ju liksom kört in åbäket hela vägen fram till dörren, kört ut på gräsmattan och backat upp bredvid dörren precis så långt att jag hamnade på kanten ner till slänten till andra sidan huset, men visst. Så bilen ville ingenstans, den grävde ner däcken i de 5 dm snö som fallit på just min tomt. Dessutom halkade vi av kanten, inte bra.

Men Sanna puttade och jag gasade som hade jag ett ägg under pedalen. Och upp kom vi och sex minuter två lämnade vi tomten. Kvart i tre hämtade vi upp Ullis i Fiskis, därmed var vi fulltaliga och färden kunde börja på allvar.

Första stoppet var vid Sillekrog, fem personer som ska ut och kissa, en del röka och så, gav mig tid för en fem min sminkning.  Älska mineralsmink. Vad ska man med långa ögonfransar till om de bara pekar rakt ner i ögonen?? Därför är det bra med en sån uppböjande mascara, som sen släpper ner små partiklar i ögonen så de kliar i allafall. Permanenta ögonfransarna, kan man göra det?

Nästa stopp var shell strax innan Linköping. Eftersom jag har åkt sträckan mellan Linköping och Stockholm x-antal ggr då jag var gift, kan jag exakt var det går snabbast att svänga av och på. Det är stoppen som sinkar en och i början var inte synkade i våra behov av toalett och dricka osv. Jag och Sanna satt fram, alltså, jag körde ju. Tonåringarna snarkade därbak och jag tror att Ullis slumrade lite ibland. Men jag och Sanna höll banne mig låda hela vägen nästan.

Väglag och väderlek var inte gynsam, det var riktigt halt här och där och halvvägs mellan Jönköping och Ullared blev det veritabelsnöstorm. Nu hade vi hunnit med att stanna vid Brahehus, vi behövde tanka, men det var stängt! I Jönköping snurrade vi av (helt icke optimalt ur tidsaspekten) och tankade och kissade precis som på alla andra ställen. Iväg igen.

Tack och lov hittade vi en mack fyra mil innan Ullared, för nu var alla kissnödiga igen, ett kissnödigare gäng får man leta efter. Hemvägen var det tvärtom, då var alla så uttorkade att vi bara behövde stanna två gånger.

Så var vi framme, det fanns inte ens en parkering att få. Jämför med i somras när jag och Amanda och Thomas var där, vi parkerade banne mig nästan framför huset. Vi fick åka långt för att parkera och bara det…så sjukt många bilar. Vojne vojne. Jag hade känt mig lite orolig så där när jag tänkte på att det var julhandel på g, men jag tänkte, det kan ju inte vara mer än på sommaren när de bosätter sig på campingen och man måste boka stuga ett halvår i förväg. Eller hur.

När vi kommer fram till entrén, stod det folk utanför, många, med fullastade vagnar: Kl 9 på morgonen!! De var liksom klara.

Det var så mycket folk där inne att det liknade ingenting. Och vagnar till förbannelse, och barn och och och. Vi separerades från start, jag vinglade omkring och blev lite gladare när jag plockat på mig mitt ordinarie tvättmedel för en tredjedel av priset, uppmuntrade av detta krockade jag mig fram genom gångarna för att komma till schampo och balsam och sånt. Till tonåringen, vad trodde ni. Jag fortsatte att köra på folk och krocka med vagnar hela vägen till klädavdelningen, där ringde jag tonåringen och hon och Amanda hade inte förlorat varandra på vägen. Vi möttes vid kläderna och vi ekiperade henne med täckbraller och vinterjacka och fleecetröja och allt möjligt annat som hon behövde. Då ringer Sanna, paniken var total på hennes sida, leksaksavdelningen, kan ni hajja. Jag måste uuuuuuuut ylar hon i telefon. Kom hit säger jag, jag passar din vagn. Sagt och gjort, hon gick ut.

Jag gick till julpynt och sånt. Eller, alltså, jag vet inte vad jag gjorde, för tonåringarna hade försvunnit igen och min vagn var banne mig full redan. Så jag ringde ihop gänget och nu var det min tur att yla, jag måste uuuuuuuuuuuut.

Vi gick till kassorna och betalade, kämpade iväg till bilen, packade in och så käkade vi korv på stående fot och så in igen…kan ni fatta. Hur kollektivt självmordsbenägen får man vara egentligen. Ett varv till renderade i billiga täcken, filtar, handdukar osv. Och mer kläder till tonåringen, hundleksaker, ett täcke till Silas som faktiskt var det bästa köpet.

Min vagn var om möjligt än mer full andra gången. Jag går till första bästa kassa och skickar ut tonåringen att köpa riktiga vinterskor i outleten utanför. Min kassa tog tusen år och lite till. Framför mig står ett par som har varsin vagn full med barngrejer, kläder osv. Och de började bråka om mängder av artiklar, men skona mig!! De höll på att flytta över grejer till varandras vagnar för de skulle ha separerad betalning. Men herregud!!!!!!!!!!! Till barnen!!!

Sanna och gänget hade redan betalt och gått ut för länge sen. Sanna, Amanda och tillslut Jennierfer kom och hjälpte mig att packa. Tillbaka till bilen, vi var helt slut. Jag var helt skakis i hela kroppen. Vi fick knappt plats med allt, det var helt sjukt. Vi packade bakutrymmet upp till taket, och packboxen gick nästan inte igen. Vi fick stuva om x-antal ggr. Sen satte jag mig bakom ratten igen. Panduro säger Sanna, vi kollar på varandra och säger; NEJ.

Hemfärden gick fortare, men shit vad segt det var att köra sträckan Ullared – Jönköping, nightmare! Sanna tog över strax före Jönköping. Vi körde på. Ända till Stavsjö åkte vi, där var vi tvungna att tanka igen. Sanna hade jobbigt med linser, mörker, möten och skitiga rutor, samt en så packad bil att den fick hela bilen att vobla om man gasade på för mycket. Allt detta tog ut sin rätt, vi körde av, vi svängde vänster, vi svängde inte vänster upp till macken, utan vi fortsatte rakt fram trots vilda protester från mig, dock kom de alldeles för sent, och så körde vi upp på motorvägen mot Helsingborg. Japp. Vi skratta så vi tjöt, men i baksätet var de inte lika muntra, hahahaha. Vi åkte av vid Kolmorden, men där finns det ingen väg upp tillbaka, så vi körde småvägarna till Stavsjö, det tog bara en kvart. Sen tog vi oss upp till macken. Ge hit sa jag till Sanna och tog bilnycklarna från henne:))))

Jag var nu hur pigg som helst, efter den skrattsalvan. Så vi tuffade vidare, nu var vädret sämre igen och väglaget därmed lika. Jag kan inte sitta bredvid, jag får ont överallt, det var nåt med att vi hade packat även fram…. så det var ganska skönt att sitta bakom ratten igen.

Mil efter mil och äntligen varde ljus. Södertälje, enda gången man blir glad över att se den stan. På nolltid var vi i Fiskis och dumpade Ullis med julklappar till alla sina barn, och så hem, home sweet home! Strax efter åtta rullade vi upp för lilla backen upp till våra hus. Thomas och Thomas kom och hjälpte oss att packa ur, sen körde jag mot allt sunt förnuft in på tomten igen, men alltså, vi hade aldrig orkat bära in alla grejer från parkeringen.

Jag hade så ont, i hela kroppen, men värsta var fötter och ben, jag frös hela vägen hem trots full värme och klagomål från baksätet om grillning. Jag hade sådär riktigt molande värk, jag kunde knappt stå på mina två ben och ändå, vi satte igång att packa upp. Jag drack kaffe med Baileys, inte vart jag varmare för det. Men i ett huj var allt undan och jag la mig på soffan kl 9 och somnade som en stock. Duracelltonåringen hon fortsatte till kl 2, men så hade ju hon sovit ganska mycket i bilen också. Själv öppnade jag ett öga då och sa; gå och lägg dig, sen stängde jag ögat igen och sov till nio nästa dag.

Det var skönt.

Jag höll igång som en dåre hela söndagen och ordnade och fixade och tvättade och höll på. Vi åkte och köpte en mobil till Jenniefer också. Nu är hon snart komplett utrustad. Tack och lov.

Bästa köpet för Jenniefer var nog allt. Linnen, mjukisbyxor, hoodtröjor, jättefin skidjacka, täckbyxer (chockrosa), strumpor, underkläder, nattlinne, miljooner schampooflaskor och balsam, hårspännen, jag vet inte vad. Men alla kläder och kängerna gick på prick 4000. Alla toalettartiklar stod jag för. Hon har för ett år nu kan jag säga.

Mitt bästa köp var täcket till Silas. Jag hade ingen aning om vad den kostade när jag la den i vagnen, men jag tänkte, den kostar säkert några hundralappar. Kollade på kvittot när vi kom hem, 59,90:-. Helt fantastiskt, han har redan använt det två ggr. Det blir perfekt. Jag köpte inga kläder. Fettonatta ska banta innan hon köper kläder, alternativt kan använda allt som ligger nerpackat i flyttkartonger. Tänka att ett par kg hit och dit kan göra en sådan skillnad ¤#”#¤¤%%%&&¤###¤%&%/¤#¤#¤&%%&.

Äh, nu ska jag gå och äta pannkakor som Jennifer har gjort.

Väl mött alla, och om ni ska till Ullared, tänk er för ordentligt innan. Klarar ni det utan att utveckla agorafobi? Det gjorde inte vi, men shit vad nöjda vi är nu allihopa. Leve konsumtionssamhället!!!

Proteinboost

Tack för allt jag minns. Tack för allt som finns. Tack för himlen. Tack för kväll. Tack för vinden. Tack för fjäll. Tack för allt jag ser.

Tack för allt som sker. Tack för renar. Tack för sol. Tack för stenar. Tack för jord.

Jag har det så bra, jag har det så bra

Jag vill ha tillbaka min blogg, med alla läsare och alla underbara och konstruktiva, givande kommenterar. Av olika anledningar läser jag igenom mycket av bloggen. Så mycket som den har betytt för mig.

Men med flytten till WordPress började det gå utför på riktigt. Och med det att jag bytte arbesplats och arbetsuppgifter. På Blogger kan man inte lösenordsskydda enstaka inlägg. Men jag saknar Blogger. Känner mest för att flytta tillbaka allt. Men vad gör jag då med sekretessen. Och går det ens att få läsare till en helt vanlig blogg idag?

Jag är ju så kluven där, jag både vill och inte vill ha läsare, jag är alltid så rädd att det är fel person som kommer in är och lusläser mitt liv och mina innersta tankar. Jag står för allt, jag är inte rädd för exponering, jag vet att  jag kan ge mycket med mina erfarenheter, men man kan komma åt mig genom att läsa ordentligt. Så lätt att lura mig, för att jag är öppen rakt innåt, för att jag vill släppa in, för att jag vill tro att vi är lika, för att jag behöver igenkänningsfaktorn åt båda håll.

De mest fantastiska saker kan uppenbara sig i kölvattnet av att vara ärlig och öppen, rak och tillitsfull. Det har jag fått bevis på de senaste dagarna. Fantastiska mail går fram och tillbaka mellan mig och en person, kvinna så ni vet, som jag har känt knappt ett år. Once in a lifetime moments.

Men de mest fruktansvärda sakerna kan hända om någon missbrukar den öppenheten och tilliten. Eller de skulle kunna hända, om det inte vore för att min psykopat radar ständigt surrar ovanför mitt huvud, nu talar jag om män, så att ni vet. Magkänslan är starkare än förnuft och andra känslor. Styrkan ligger i att älska sig själv, vara värd, vara trygg, veta, att alla beslut jag fattar, allt jag gör, det kan jag ta konsekvenserna av.

Men det löser ju knappast problemet med min aversion mot wordpress och problemet med lösenordskyddat på blogger. Är det någon som vet någon annan plattform som bättre skulle kunna funka för mig? Det funkar inte längre att lägga upp musik (det måste man betala extra för minsann) och lägga upp bilder tar tusen år.

Please help!

Idag tar jag emot mitt allra första fosterbarn. Hon sitter här mitt emot mig i soffan. Sådant här brukar jag inte skriva om, det vet ni, men det är en sådan milstolpe att det måste skrivas om. Det är så stort att det knappt går att fatta. Sedan hur det går, det får dagarna utvisa, än så länge har vi smekmånad. Och en som har smekmånad så det gnistrar stjärnor i skyn, det är Billie, en famn, ett knä, bara för henne. Lyckan är total.

Ja, mer kan man väl inte säga om det hela just nu.

Väl mött alla

den 10 september 2010 kl. 06:37

Denna morgon vaknade jag tidigt som jag alltid gör numer, Silas har satt andra spår än bara tassavtryck på mitt hjärta. 

Killian signalerar att han vill ut. Jag följer med ut på trappen och Killian försvinner iväg som skjuten ur en kanon, vrålskällandes, jag ser något grått försvinna runt hörnet vid verandahörnan. Jag skriker på Killian att stanna, det är bara Klös skriker jag.

Men det är inte Klös, såvida inte Klös gått upp minst 15 kg och fått svart vit grå randiga sträck på ryggen.

Grävlingen drar runt hörnet och Killian efter, men där flyr inte Fru Grävling mer, hon tar fight, jag kommer inrusande efter, rakt in i slagsmålet mellan Killian och Fru Grävling, för de slåss på riktigt. Jag får tag på Killian efter mycket tumult, jag snubblar över Grävlingen x-antal ggr, men får tillslut tag på Killian som är i döda state of mind. 

Fru Grävling, sitt kollektiva dåliga rykte till trots, backar undan direkt, försvinner iväg mellan mina ben.

Motvilligt låter sig Killian släpas in, både han och jag är täckta med grävlinghår och vi STINKER. Så nu ska vi gå och duscha, båda två.

av Ifinat kl. den 30 september 2010 kl. 07:00

av Ifinat kl. den 27 september 2010 kl. 19:00

 Det finns bara en människa jag känner som har sån otur, och det är du Nat. Högst beklaglit, men du berättar om det på ett underhållande sätt :))

den 27 september kl. 20:09 ·GillaSluta gilla

 nääää, ja mig hade nån varit tvungen att sedera i det läget!!!!!! du är ju för skön vännen♥

den 27 september kl. 21:19 ·GillaSluta gilla

 Hahahaha, jag svimmar!

den 27 september kl. 22:40 ·GillaSluta gilla

 Allt är alltså som vanligt :o)

den 27 september kl. 23:20 ·GillaSluta gilla

 ÅÅhh nej! Jag orkar inte :) Hahaha. Blir helt matt av att bara läsa

tisdag kl. 00:13 ·

NaL hur lyckas du med sanna har saker! haha!! Snacka om att jag hade blivit galen om det hande mig! och ffa om inte ruthelvetet gick sonder direkt nar jag borjade sla pa den!!

tisdag kl. 07:59 ·

Tack för den! Nu känns min dag MKT lättare! Kram

tisdag kl. 11:07 ·

 Yes, we aim to please:) Idag har jag skrattat mig lealös över det hela, ser mig själv, arg som ett bi och bultande näsa när jag inser att nycklarna är inlöst. Det är sanslöst roligt egentligen:))

tisdag kl. 11:44 ·

Jag visste det: Du är bara en helt underbar människa! Du platsar på filmduken så som du är! Kram!

tisdag kl. 12:23 ·

‎*s*, tack ska du ha Iza, du är inte så pjåkig själv:)

tisdag kl. 16:39 ·